Jonas Wallins 1:a maj tal i Trosa

Demonstranter!
Det är en stor glädje och ära att få tala här på Första maj i Trosa. Ni har väl redan hört många gånger att ni bor i en av Sveriges vackraste städer. Här möter det som ibland lite skämtsamt kallas världens ände, havet och det oändliga. Trosa är en underbar Skärgårds-stad som jag ofta återkommer till främst via båtvägen.

Jag har också en personlig relation till Trosa. Här gick jag i högstadiet och xx. Minnen sköljer över mig. Om någon då hade sagt att den där busungen Jonas kommer att stå här och hålla ett första maj-tal hade jag aldrig trott på det och än mindre mina lärare!

Än en gång ett stort tack för att jag fått komma hit idag och fira arbetarnas dag med er. Det är stort för en facklig ledare att få tala på hemmaplan.

* * * * *

Mötesdeltagare
"Tillsammans för Sverige" står det på årets förstamaj märke. Tillsammans är ett nyckelord för oss inom arbetarrörelsen. Vi behöver varandra. Jag behöver er och ni behöver mig. Jag och ni. Vi tillsammans. Det är detta som är den fackliga idén. Ensamma – var och en är vi chanslösa. Vi behöver organisera oss och hålla ihop. Det är det som gett oss alla framgångar.

Det kanske börjar som en dröm hos någon. Sedan sprider det sig och växer sig starkare. Om jag frågar er såhär; Vilket av alla tal som ni kanske sett på Tv minns ni? Jag tror att många av er kanske tänker på Martin Luther Kings berömda tal " I have a Dream? Det är ju ett makalöst tal av en helt fantastisk man och talare.

Vi minns det för att det handlade om våra liv och vår framtid. Vi behöver drömmar. Vi behöver visioner för framtiden. Drömmar för oss framåt Vi drömmer precis som han om rättvisa och alla människors lika värde och lika rätt. Det var en storslagen dröm och lever än.

Drömmar kan vara stora eller små, de kan röra vår egen vardag eller allas vår värld. De kan vara nära och fullt möjliga att snabbt uppfylla eller omfattande, långtgående och möjliga att förverkliga först på lång sikt. Gemensamt för oss alla är att vi drömmer om trygghet, rättvisa och oberoende.

Det är drömmen om trygghet hos den arbetslöse bilmekanikern som längtar efter en vidareutbildning och ett bra jobb och hos kassörskan som vill ha en fast anställning.

Det är drömmen om oberoende som driver den lågbetalda undersköterskan att engagera sig för en lön som ger pengar över när räkningarna är betalda.

Det är drömmen om en bättre vardag som driver mammor och pappor från andra länder hit. Precis som drygt en miljon svenskar sökte sig till Amerika för hundra år sedan och som Wilhelm Moberg skildrat så fint.

Det är drömmen om rättvisa som engagerar oss alla i arbetet för rättvisa löner mellan kvinnor och män eller som gör att människor står i ur och skur och skramlar med insamlingsbössorna till förmån för fattiga och förtryckta. Drömmarna är många.

Drömmar är viktiga. De leder oss framåt. Mot ett bättre samhälle, en bättre värld.

Men det krävs kraft för att förverkliga drömmar. Kraft som vi inte har var och en för sig, men som vi har tillsammans med andra. Det är den kraften vi känner när vi engagerar oss i facket och i poli¬tiken och det är också den kraften vi känner när vi samlas den första maj.

Vi behöver varandra.
Jag och ni.
Tillsammans gör vi drömmen möjlig precis som det står på vårt förstamaj märke.

* * * * * *

Demonstranter
Jag vill prata om tre saker här idag. Den första gäller oron och vansinnet vi nu ser över hela världen. Jag vill säga något om den politiska situationen i Sverige och naturligtvis en del om den avtalsrörelse som fortfarande pågår.

Så många bilder av hur världen mår idag finns etsade hos var och en av oss. Det är bilden på den lilla döde pojken på en strand. Det är bilder från de vettlösa terrordåden i Bryssel och Paris. Det är bilder från galna jihadister. Rasister och nazister som drar fram på våra gator. Det är fruktansvärda bilder som skrämmer och oroar. Vart är vi på väg? Hur ska vi skydda oss? Hur ska vi hjälpa dem som flyr undan vansinnet? Varför sker allt detta nu?

Jag har ju givetvis inga färdiga svar på detta. Det har ingen. Men i grunden handlar allt om konflikter. Så har det sett ut i hela mänsklighetens historia. Oavsett om det handlar om konflikter kring religion, makt, eller pengar. Först med 1900-talets insteg hittade vi metoder att lösa dem. Politiska partier, fackföreningar och demokrati.

När vi började organisera oss hittade vi också metoder för att lösa konflikter på ett fredligt sätt. Men nu gungar allt det här. Färre röstar i våra val och färre ansluter sig i facket. Detta är jätteallvarligt. Det vi istället ser är rop på starka ledare och enkla lösningar. Stäng gränserna, kasta ut dem, mer militär, mer polis.

Men det kan aldrig vara lösningen. Jag förstår varför det sker. Människor har börjat förlora sin tillit till demokrati. Förtroende byts till misstroende. När världens ledare samlades efter andra världskriget med Nazismens vämjeligheter på näthinnan. Då sa man: Aldrig mer. Aldrig mer ska vi låta extremismen i någon form växa. Därför skrev man in rätten till utbildning, arbete och bostad i deklarationen för mänskliga rättigheter.

Tanken var givetvis att om människor har dessa grundläggande behov tillfredsställda så är vi skyddade. Idag sviktar det. Vi behöver inte gå längre än till vårt eget land. Här har vi ett friskolesystem som nu slår igen dörrar istället för att öppna dem. Vi har behov av över 700 000 nya bostäder. Ändå byggs för lite.
Även om arbetslösheten sjunker är det fortfarande drygt 400 000 människor som får beskedet att de inte behövs.

Min uppmaning till politikerna både här hemma i Sverige och i övriga världen är: Koncentrera er på de mänskliga rättigheternas fundament. Lägg annat åt sidan. Se till att vi får en jämlik skola, att det finns bostäder till alla och ett arbete att gå till för alla som vill och kan arbeta.
Gör det viktigaste först!

Demonstranter
För drygt två veckor sedan lade regeringen fram sin vårbudget. Det viktigaste i denna är satsningen på tio extra miljarder till kommunerna och vår välfärd. Vi behöver fler anställda i skolan, i förskolan, på våra äldreboenden. Pengarna i sig är i och för sig viktiga, men än viktigare är att detta är ett trendbrott i politiken.

I över ett decennium har regeringen Reinfeldt prioriterat skattesänkningar före välfärden. Skatterna har sänkts med hisnade 140 miljarder. Tänk vad vi skulle kunna ha gjort med alla dessa pengar årligen. Nu väljer man en annan inriktning. Det blir inga skattesänkningar alls. Alla som tjänar över brytpunkten på 37 000 får man istället en skattehöjning på 70 kronor. Bankerna får en skattehöjning på 1,4 miljarder. Den får de gärna höja för mig.

Men det viktiga är att man nu säger:
Fler lärare är viktigare än fortsatta skattesänkningar.
Fler förskollärare är viktigare än fortsatta skattesänkningar.
Fler anställda i äldrevården är viktigare än fortsatta skattesänkningar.
Ja, mötesdeltagare. Kvaliteten i vår välfärd är viktigare än skattesänkningar!

Demonstranter
Nu har också de borgerliga partierna presenterat sina alternativ för Sverige. Jag vet faktiskt inte uppriktigt om jag ska skratta eller gråta. Det är samma gamla högerpolitik. Ökade Rut-avdrag , sänkta skatter för höginkomsttagare. Det värsta är ändå att jakten på sjuka ska fortsätta. Den bortre tidsgränsen ska återinföras. Det ska alltså inte spela någon roll om man är sjuk eller inte. Efter en tid ska man ur sjukförsäkringssystemet och till socialbidrag.

Längt går i vanlig ordning moderaterna. Nu säger man att man vill börja med hembesök hos sjuka för att se om de verkligen är sjuka. Återigen ska man misstänkliggöra de allra mest utsatta och låta andra komma undan. Jag har tips på var någonstans det skulle behövas så kallade hembesök. Varför inte göra lite hembesök hos Nordea ? Varför inte göra lite flera besök hos stora byggarbetsplatser som Mall of Scandinavia. Det är där det verkliga fifflet sker. Moderaterna borde skämmas.

Mötesdeltagare
Jag måste också självklart säga något om avtalsrörelsen. Den har på många sätt varit en märklig upplevelse. Några förbund har tvingats till konflikt. Ibland är det väldigt svårt att förstå arbetsgivarsidan.

Det går bra för Sverige. Den svenska ekonomin går på högvarv. Tillväxten ökar och arbetslösheten sjunker. Företagen inom byggsektorn gör goda vinster och orderböckerna är fulla. Drygt 700 000 nya bostäder behöver byggas de närmaste tio åren enligt Boverket. Arbetsmarknaden och lönsamheten inom Byggsektorn ser ljusare ut än på många år. Samtidigt är inflationen låg och den svenska Riksbanken håller en negativ ränta. Det statliga Konjunkturinstitutet har därför menat att lönerna behöver bli lite större än vanligt.

Samtidigt växer klyftorna i Sverige snabbast i hela OECD-området. Svenska företag delar ut hisnade 243 miljarder i utdelningar bara i år. Ska då inte vi löntagare få vår del av kakan?

Vad gör då arbetsgivarna? Mycket vill ha mer. De nöjer sig inte. De verkar helt omättliga. Deras första inspel i den pågående avtalsrörelsen var en vilja att sänka de lägsta lönerna. De som tjänar minst ska inte ha något alls. De ska sänka sina löner. Men vi direktörer ska fortsätta att dela ut miljonbonusar till varandra. För detta har de fått välförtjänt med stryk av i stort sett alla utom några borgerliga politiker på högerkanten.

När denna strid var förlorad gav man sig i stället på våra ackordssystem i en samlad attack för att sänka lönerna den vägen. Där fick det vara nog! Målareförbundet och Byggnadsarbetareförbundet tog strid för rättvisa löner och våra lönesystem. Det är oerhört viktigt för alla löntagare på svensk arbetsmarknad.

Vi inom Elektrikerförbundet kunde till slut sluta avtal som ger 2,4 procent i löneökning. Det är okej under de förutsättningar som vi hade. Men det viktigaste i denna avtalsrörelse är att vi lyckades slå tillbaka angreppet från arbetsgivarna om att sänka lönerna för de lägst avlönade. Och att vi lyckades medverka till att avtalsrörelsen också fick en nivå som bestäms i kronor och inte i procent. Det hjälper både lågavlönade och framförallt kvinnor som oftast återfinns i lågavlönade branscher.

Rättvisa och jämställda löner måste vi alltid slåss för!

Avslutningsvis
Bland allt jag pratat om är det jag mest brinner för att alla ska ha ett arbete I morgon är det en vanlig arbetsdag för många av oss. Ikväll kommer vi att sätta väckarklockan på ringning för att stiga upp till en ny arbetsdag i morgon. På äldreboendet Trosagården kommer personalen att duka fram frukost. På förskolan Björkbacken kommer barn fulla med spring och möter personalen. På Hedebyskolan (där jag själv gick) är det en ny skoldag.

Här kan det kanske tack vare regeringens satsning bli mer personal. Och det behövs!

Det första man tänker när väckarklockan ringer är kanske inte att det är så roligt att stiga upp. Men den känslan ersätts snabbt. Man behövs någonstans. Man kan vara till nytta för andra människor. Någon behöver min hjälp idag. En frukost ska dukas fram på äldreboendet. En utflykt till lekpark med en massa glada barn står på planeringen. En skrivning i samhällskunskap ska genomföras.

Det är en dag med möten med människor. Med arbetskamrater. Men för många människor ringer inte klockan så tidigt. Några som står här idag har inget jobb att gå till i morgon. Drygt 600 000 människor har inget jobb att gå till i morgon.

Så kan det inte få vara. Alla behövs. Vi ska aldrig ge oss förrän alla har ett arbete att gå till. Det måste alltid vara den viktigaste frågan för oss inom arbetarrörelsen.
Sätt Sverige i arbete!

Tack!

* * * * * * *