Tina

Att vara ensam kvinna i en mansdominerad värld är Tina van vid. Som 17-åring kom hon ut som lärling på byggen första gången i mitten av 1980-talet. Ofta var hon ensam kvinna. För 16 år sedan blev hon förbundets första kvinnliga ombudsman. I båda yrkesrollerna har hon känt av hur det är att vara en av få kvinnor. Hennes tidiga erfarenheter från elektrikeryrket var knappast positiva. Två gånger utsattes hon för fysiska övergrepp. Ena gången var det en man som tog henne på brösten bakifrån när hon satt på huk och borrade. Hon blev arg, vände sig om och kom åt mannens byxor med borren. Andra gången stötte hon ihop med tre grovarbetare i ett förråd. En av dem tryckte upp henne mot en vägg. Men hon tryckte honom ifrån sig.

– Båda gångerna hade kunnat sluta illa. I det första fallet hade borren kunnat hamna fel och i det andra fallet var det nära att mannen ramlade ner i ett schakt som jag inte såg, säger hon och gapskrattar.

Eftersom hon fick stopp på övergreppen kunde hon lägga dem bakom sig. Det var svårare med kollegan som började trakassera henne verbalt. Han kallade henne hora och tjafsade ständigt. Till sist blev hon både arg och ledsen och gick i väg till de båda kvinnorna som hade ansvar för maten på bygget. De tröstade och gick till platschefen och krävde att mannen försvann. Det blev som de ville, han fick byta arbetsplats. Men eftersom hon inte fått konfrontera mannen låg det han sagt kvar och skavde. Flera år senare stötte hon ihop med honom på en annan arbetsplats där hon själv var lagbas.

– Jag gav honom en ordentlig utskällning. Det var så skönt! Och så krävde jag att han flyttades till ett annat jobb. Så då var också den saken avslutad.

Ett annat sätt att klara av miljön har varit samarbete med andra kvinnliga elektriker. På ett av hennes första jobb på 1980-talet träffade hon Ninni Blom, som var några år äldre och som hade lite mer erfarenhet. De upptäckte snart att de kunde agera tillsammans.

– Där vi skulle äta hade karlarna satt upp en massa nakenbilder på kvinnor. "Vi måste göra något, sa Ninni". Och det gjorde vi, säger hon och skrattar stort igen.

Porrbild på män

De köpte en ganska grov porrbild på en naken man och satte upp vid "sin" matplats. När männen kom in stannade de upp vid bilden men sade inget. Dagen efter var den bilden borta, men inte de på kvinnorna.

– Då bestämde vi oss för att "klä på" kvinnorna.

Tejpbitar fick tjäna som kvinnornas bikini. Samma sak hände. Männen kom in i matsalen, noterade tejpen men sade inget. Därefter var det dags för Tina och Ninni att arbeta på andra ställen, de kom tillbaka först några månader senare.

– Bilderna var borta!

Genom att dela upplevelser med Ninni Blom och andra kvinnor var det möjligt att hantera jobbiga situationer. Ofta kunde kvinnorna skratta åt det som hänt. Skratta åt män som inte visste bättre och som var rädda för starka kvinnor. På tjejträffar utbyttes erfarenheter med flera kvinnor. De var med och startade ett kvinnligt nätverk. Att jobba med jämställdhetsfrågorna kändes viktigt och nödvändigt – inte minst för att så få andra inom förbundet gjorde det.

– Killar inom förbundet, också fackligt aktiva, gnällde över att vi fick pengar till konferenserna. Och någon sa till och med nej till att skicka tjejer. Bara för att visa makt.

Men kvinnorna gav sig inte, konstaterar hon nöjt. Själv gick hon en ombudsmannautbildning i början av 2000-talet och blev 2002 anställd som ombudsman.

– Många av mina fackliga kollegor var fantastiska, men visst fanns det äldre ombudsmän som blev provocerade. De hade inte kunna föreställa sig kvinnliga elektriker och än mindre en kvinnlig ombudsman i förbundet.

Under de senaste 10 – 20 åren har en hel del också hänt.
Fler kvinnor är fackligt aktiva, kvinnokonferenser sker varje år, ElQvinnorna är etablerat och har kontaktpersoner i alla verksamhetskretsar. Dessutom har antalet kvinnliga elektriker blivit fler, även om de fortfarande är på tok för få. De aktiva kvinnornas engagemang har gett resultat.

– Vi har drivit förbundet framåt, anser jag. Många av de unga tjejerna råkar inte ut för något över huvud taget idag.

Men fortfarande sägs och skrivs saker som måste bort, konstaterar hon.

– Att fråga en man som är trött om han har mens eller har legat på hålet, är så dumt.

Åtgärder nödvändiga

Det finns bara ett sätt att få bort jargong och klotter och det är aktivt arbete, anser hon. Även om hon själv i dag kan skratta åt det som hände henne, var det givetvis inte alls kul när det inträffade. Utan stöd från omgivningen är risken stor att hon hade mått mycket sämre. En del kvinnor som upplevt liknande situationer tycker att det är så jobbigt att de slutar. Men ingen ska behöva uppleva något som leder till sådana beslut och därför är åtgärder så viktigt, konstaterar hon. Ett första och avgörande steg är att arbetsgivarna tar det ansvar de har för den psykosociala arbetsmiljön. Klotter ska tas bort och chefer ta i håll med anställda som kränker. Men diskussionen om var gränserna går för vad arbetskamrater kan säga till varandra måste också föras på arbetsplatserna, mellan arbetskamrater. Det är bara på det sättet som det går att få till en förändring, anser hon. Och ett sätt att få igång diskussionen är genom skyddsombuden. De har inte bara ansvar för den fysiska arbetsmiljön, den psykiskosociala miljön är minst lika viktig. Men för lite uppmärksamhet har ägnats åt psykosociala frågor, konstaterar hon självkritiskt. En av hennes uppgifter på förbundskontoret i Stockholm är just arbetsmiljöfrågor och för första gången har en konferens arrangerats där psykosociala frågor stått i centrum. De regionala skyddsombuden som deltog fick bland annat information om en ny föreskrift från Arbetsmiljöverket.

– Inte minst i #metoo-tider är föreskriften viktig eftersom den uppmärksammar kränkande särbehandling, sexuella trakasserier och olika former av diskriminering.

Det blev många intressanta diskussioner om svåra frågor på konferensen, konstaterar hon. Bland annat var det flera av deltagarna som inte tänkt på att klotter kan uppfattas som kränkande. Tysthetskulturen och svårigheterna att ta upp frågor om sexism och trakasserier var något annat som diskuterades. Det som blev uppenbart på konferensen var att det fanns ett stort behov av att diskutera och därför ska ämnet återkomma vid nästa konferens.

– Egentligen ska det inte behövas en föreskrift från ett statligt verk för att få igång de här diskussionerna.

Trots allt som behöver förändras är hon i grunden väldigt optimistisk. Och det beror inte bara på att kvinnorna är mer aktiva och att klimatet på arbetsplatserna trots allt är bättre jämfört med hur det var för 20 år sedan. Förbundet har också ändrat sig. Det är inte längre möjligt för enskilda företrädare att hålla emot. Tidigare kunde ansvariga i den regionala verksamheten försvåra ElQvinnornas verksamhet.

– Nu går kostnaden för verksamheten på förbundets centrala budget och bakåtsträvarna har inte något inflytande.

Förbättringar sker

Men den stora förändringen är att jämställdhet och målet att få in fler kvinnor i branschen har lyfts till en helt ny nivå inom förbundet. Under avtalsrörelsen 2017 var det en uttalat viktig fråga och när något blir viktigt inom förbundet så för det en ny status, konstaterar hon.

– Jämställdhet och kvinnornas situation har blivit en förbundsfråga och det är en stor, stor skillnad.

Det betyder inte att förbättringar kommer att ske av sig självt. Tvärtom krävs hårt arbete. Samarbete kombinerat med mer krav på arbetsgivarna behövs. Till exempel måste företagen anställa fler kvinnor.

– Tjejer som söker sig till branschen är fortfarande så mycket färre än killarna. Det borde vara enkelt att se till att alla tjejer också får jobb. Men så är det inte idag. De har svårare än killarna.

Däremot tror inte Tina på att stora och omfattande kampanjer kommer att locka fler kvinnor till branschen. Det som behövs är besök i skolorna, helst tidigt. Och det unga tjejer behöver se och uppleva är just kvinnliga elektriker. Skolbesök kostar dock pengar och det är något arbetsgivarna borde bidra med, anser hon. En annan fråga som diskuteras för lite är hur unga tjejer tas emot när de får jobb. Då ska det inte krånglas med omklädningsrum eller arbetskläder. Allt sådant ska vara i ordning.

– Fast det allra viktigaste är att vi förmår berätta om hur kul jobbet är, med bra lön och bra villkor. Många unga tjejer känner inte till det.

Långsiktigt kommer branschen ha fler kvinnliga elektriker, tror hon. Men det kommer att ta tid.

– Om 20 år hoppas jag att fem procent av medlemmarna är kvinnor. Och når vi dit kommer det inte längre vara konstigt med kvinnliga elektriker och då blir det ännu fler.

Faktaruta:

Namn: Tina 
Ålder: 49
Familj: 2 tonåringar och 1 hund
Bor: Järfälla
År i yrket: anställd som elektriker i 15 och 16 år som ombudsman
Jobbar som: Central ombudsman
Roligast med att vara elektriker och roligast att vara ombudsman: Det roligaste med att vara elektriker och senare ombudsman är det omväxlande arbetet och arbetskamraterna
Tråkigast med att vara elektriker och att vara ombudsman: I elektrikerjobbet var det att det var svårt att få till förändringar, i ombudsmannajobbet är det tar tid innan man ser konkreta resultat av arbetet.
Intressen: Böcker, promenader, renovering av boendet
Lön: Oavsett roll har jag haft samma lön som övriga män