Tina

Själv är Tina visserligen van vid att vara ensam kvinna på jobbet. Hon är enda kvinnliga elektriker på företaget i Edsbyn där hon jobbar. Och hon var enda kvinnan som gick elprogrammet i Leksand i början 1990-talet. Att så få kvinnor visar intresse för elbranschen tycker hon är märkligt. Det finns en rad olika inriktningar och möjligheter att göra olika saker och jämfört med många andra yrken är villkor och lön bra. Sedan några år tillbaka jobbar hon som servicemontör på distribution och stormtrivs.

– Jobbet är varierat och vi jobbar mest utomhus, i alla väder, och det trivs jag med.

Jobbet är också självständigt och jämfört med ett kvinnodominerat yrke som undersköterska tror hon inte att det är tyngre.

– Min bror jobbar som undersköterska och hans arbetstider och villkor är betydligt sämre än mina. Ta det här med delade turer som till exempel finns inom äldreomsorgen, att arbetstiden delas upp under dagen, säger hon.

Tina har varit medlem i Elektrikerförbundet i många år och förtroendevald till VK 21 i ett år. Hon har också varit vald representant till Centrala Representantskapet, CR, förbundets beslutande organ mellan förbundsmöten, en gång. Vi träffas en gråmulen dag när hon är i Stockholm för att delta i CR:s höstmöte. Hon känner många av representanterna och hälsar både här och där när alla samlas före mötet. Det blir en lång dag för alla deltagare, åtminstone de som kommer resande till Stockholm och kursgården Rönneberga där mötet hålls. Tåget från Bollnäs kommer in strax före nio, mötet börjar tio och slutar efter fyra på eftermiddagen. Flera timmar senare är Tina hemma. Men fackligt engagemang är en del av jobbet för henne. Engagemanget ger dessutom resultat, anser hon. Elektrikerförbundets medlemmar har löner och villkor som tillhör de bättre i LO-familjen och det är något hon är stolt över.

– Arbetstiden är reglerad, med reglerade ersättningar när något sker utanför ordinarie arbetstid, till exempel.

Men många unga tjejer på högstadiet som har eller ska välja utbildningsinriktning på gymnasiet vet inte hur det är att jobba som elektriker, tror hon. Det finns det risk för att de väljer bort ett yrke som de skulle passa för och trivas med. Med kvinnor i Elektrikerförbundets styrelse och om fler kvinnliga elektriker synliggörs ökar sannolikheten att unga kvinnor skulle bli intresserade, tror hon.

– Företagen borde också bli mycket bättre att vara ute i skolorna. Grundskolorna borde tidigt få besök av företagen och gärna tillsammans med kvinnliga elektriker. Då får unga tjejer se att vi finns. Det blir också ett sätt för företagen att visa att de vill ha in fler tjejer.

I hennes eget fall var det en kvinnlig elingenjör som uppmuntrade henne. Att intresset fanns för att skruva på olika saker och undersöka hur tekniska apparater fungerade, visste hon. Bland dockorna i flickrummet fanns trasiga radioapparater och sönderplockade bandspelare. Men när hon sommarjobbade som 14-åring på ett företag var kontakten med kvinnligelingenjör som blev avgörande.

– Hon sa att jag borde bli elektriker och det var ett viktigt skäl till att jag sökte.

Märklig upplevelse

Första gången Tina deltog i ElQvinnornas kvinnokonferens var 2014. Då insåg hon hur ovant det var att vara i ett sammanhang där alla hade samma yrke samtidigt som de var kvinnor. Hon var van vid motsatsen. På jobbet och i skolan var hon den enda kvinnan. Men för första gången någonsin var hon i en grupp på runt 50 personer där alla var kvinnor – och elektriker. Upplevelsen var speciell och samtidigt lite omskakande. Under två dagar talade kvinnorna om fackliga frågor, delade gemensamma upplevelser och diskuterade vilka förbättringar de ville åstadkomma.

– Det var så häftigt att få se så många kvinnliga elektriker på en och samma gång! Vi talade samma språk, hade så många gemensamma upplevelser och kunde dela så mycket.

Sedan dess har hon varit på flera konferenser. Ett återkommande ämne på konferenserna är situationen på arbetsplatserna. Berättelser om långtgående sexuella trakasserier, problem med omklädningsrum och mer eller mindre tuffa jargonger i och utanför bodarna är återkommande teman. En del känner Tina igen, annat inte.

– Jämfört med det jag fått höra på konferenserna uppfattar jag inte att jag är speciellt drabbad men visst har jag upplevt machogrejer.

Det har främst handlat om att enstaka kollegor har markerat att de inte anser att det hon säger är viktigt och när det har skett har det varit jobbigt. Men sedan hon på kvinnokonferenserna hört om andra kvinnors erfarenheter, har hon insett att många har det mycket värre. Därför har hennes egna erfarenheter varit lättare att skaka av sig.

Jargongen på arbetsplatserna är något hon vant sig vid. Den här pågått allt sedan 1994 när hon började. Det som sägs har blivit någon form av vana, tror hon. Men sedan #metoo tycker hon att något hänt. Skämten är färre. Det verkar helt enkelt som fler tänker på hur och vad de säger. Men hon tänker fortsätta välja bort firmafesterna. Med alkohol händer något som hon inte vill uppleva.

– Det är som om en del får andra gränser med alkohol och därför är jag är hellre hemma.

Fler fackligt aktiva

Ett sätt att skynda på och förbättra utvecklingen är om fler kvinnliga elektriker blir mer fackligt aktiva, tror hon. Det räcker inte med de centrala kvinnokonferenserna, det som behövs är också att kvinnor träffas i respektive VK. Tina är kontaktperson för ElQvinnorna i VK 21. För att underlätta engagemanget i ElQvinnorna och i kvinnokonferenserna borde det blir enklare att använda förtroendemannalagen för de kvinnor som är aktiva, anser hon.

– Ibland kan det till exempel vara svårt för kvinnor som vill engagera sig att få ledigt.

Även om Tina tycker att enskilda manliga kollegors beteende är jobbigt, tycker hon inte att det är bättre att jobba på arbetsplatser som är kvinnodominerade. Det var till exempel inte lättare att jobba på kontor, som hon gjorde under tio år. Merparten av arbetskamraterna var kvinnor.

– Det är något helt annat att ha kvinnliga arbetskamrater. Fler har koll på varandra och anmärker på stort och smått.

På mansdominerade arbetsplatser är kommunikationen mellan arbetskamraterna rakare. Det är ett förhållningssätt som passar henne bättre, tror hon. Men hur det blir i framtiden vet hon inte.

Under andra och tredje graviditeten jobbade hon 80 procent som elektriker och det gick bra. Med tre barn är det svårt att få vardagen att gå ihop och därför jobbar hon 87 procent och tar ut en timmes föräldraledighet varje morgon. Om fyra år, när yngsta barnet är åtta år, börjar det dra ihop sig till att jobba heltid. Och det tänker hon göra. Men om hon är elektriker ända fram till pensioneringen vet hon inte – även om hon hoppas. Vetskapen finns att många elektriker inte håller till pensionen.

– Ändå skulle rekommendera det här jobbet till alla!

Faktaruta:

Namn: Tina 
Bor: Edsbyn
Ålder: 43 år
Familj: Fredrik (elektriker) och tre söner Rasmus 13, Wilmer 8 och Simon 4 år.
År i yrket: jobbat på samma elfirma i 24 år
Jobbar som: servicemontör på distribution
Gillar mest med yrket: att det är så varierande ingen dag är den andra lik och så gillar jag felsökning
Gillar minst med yrket: när man jobbar ensam
Intressen utanför jobbet: barnen, spela fiol, musik och så jobbar jag en del fackligt på fritiden
Lön: jag tjänar sämre än mina manliga kollegor. Varför vet jag inte, men jag tror att det beror på att jag har kortare erfarenhet.