Linda

Vägen mot elektrikerjobbet har varit lite krokig. Efter gymnasiet, naturvetenskapligt program, var Linda skoltrött och hoppade på ett jobb på en hamburgerrestaurang i Bollnäs.

– Från början var tanken att jag skulle plugga vidare, men det kändes inte aktuellt då. Jag ville jobba.

Redan efter ett år uppgraderades hennes tjänst till avdelningschef. Jobbet var roligt, inte minst att träffa alla kunder och att lära sig att bli bra på ett leverera god service. Men den eksem som hon alltid haft mådde inte bra av att ständigt behöva tvätta händerna. Efter några år gick det inte längre. Med stöd från facket och Försäkringskassan slutade hon och blev arbetslös. En utbildning till truckförare bröt arbetslösheten och hon fick jobb i Norge på en nöjespark utanför Oslo.

– Jag och en kompis åkte. Det var kul, men inte så mycket truckjobb, mer lagerjobb.

Nöjesparken var bara öppen på sommarhalvåret och andra halvan tillbringades hemma i Bollnäs. Syftet med jobbet var att tjäna pengar men dubbel bosättning och svårigheterna att få jobb på vinterhalvåret gjorde att förtjänsten inte blev så hög. Efter två år sa hon nej till fortsättning, trots erbjudande om att bli avdelningschef följande säsong. Vid det laget lockade också en kärlek i Falun. Hon hade träffat flickvännen några år tidigare och ville flytta till samma stad. Väl där tog hon kontakt med Arbetsförmedlingen och undersökte olika yrkesval. Det var dags att utbilda sig till något mer permanent. CNC-operatör verkade intressant, däremot avrådde flera henne att bli snickare. Det var för tungt. Elektriker fanns också med på listan av möjliga jobb.

Informationen om yrket visade att det fanns många olika inriktningar och möjligheter. Dessutom fanns det en utbildning i Borlänge, som låg nära Falun. Hon sökte och kom in på utbildningen som i praktiken handlade om självstudier med stöd.

– Egentligen är jag inte speciellt disciplinerad men det gick bra. Jag klarade utbildningen på ett drygt år.

Kursen var en vuxenutbildningen och där fanns det bara män, förutom en kvinna som började lite senare. När läraren frågade eleverna varför de sökte utbildningen sade alla män att det berodde på deras stora intresse för el och viljan att arbeta med händerna.

– Killarna pratade om att de gillade att laga dammsugare och annat, medan min förklaring var att jag ville hitta ett bra jobb och en stabil inkomst, säger hon och skrattar.

Bra lärare

Lärarna var bra och ämnena roliga, inte minst matten. Att hon var tjej var det ingen som brydde sig om. Och Linda alltid trivts med att jobba med killar. Sexistiska skämt och jargong slapp hon. Men en skillnad mellan henne och killarna var att det tog längre tid för henne att lära sig praktiska saker.

– Det kändes som att var en skillnad mellan mig och de andra som var mer grundintresserade. För dem gick snabbare att lära sig vissa praktiska saker.

När kursen var avklarad visade det sig svårt att få jobb. Lärarna hörde av sig och försökte hjälpa till. Skälet till att det var svårt med jobb var att många företag just då inte ville ta emot lärlingar, tror hon. Men efter några månader fick hon en plats som serviceelektriker på ett företag med sju elektriker.

– I början var det läskigt. Jag var rädd för att göra fel och osäker på det jag hade lärt mig.

Förhållandet med flickvännen tog slut men en ny relation inleddes med en tjej som bodde i Borlänge. Företaget hon jobbade på hade av och till dåligt med jobb och då fick några av de anställda sluta, inklusive Linda. För att få ihop sin lärlingstid jobbade hon då på ett annat företag.

– Jag kommer inte ihåg, men under den där tiden tror jag att jag fick sluta två eller tre gånger.

Tack vare att det fanns jobb på det andra företag fick hon ihop timmarna som krävdes för att göra klart lärlingstiden. Det lyckades, men båda företagen hade för lite med jobb och hon blev uppsagd och arbetslös. Efter en tid hörde en av lärarna på utbildningen av och tipsade om ett företag i Borlänge som behövde folk.

– Fast för att vara säker ville chefen anställa mig som praktikant först och motvilligt gick jag med på det.

Servicejobb

När praktikantperioden var över fick hon anställning. Företaget var något större än det i Falun, tolv elektriker. Också den här gången handlade det om servicejobb, men nu främst mot privatpersoner.

– Service har jag lärt mig från restaurangen och gillar det. Att ta folk och prata med dem.

Inte alla kollegor tycker samma sak, konstaterar hon. En del är inte så bra på kundkontakter. Men hon gillar att träffa olika människor hela tiden – även om alla kunder kommenterar att hon är kvinna.

– Det kan bli lite tjatigt, men det är samtidigt kul.

Nu har Linda bestämt sig för att bli kvar i Borlänge. Relationen med flickvännen är visserligen över, men en lägenhet är köpt och hon ser fram emot att flytta in. Att bo i en mindre stad är bra, tycker hon. Bilresan till jobbet tar drygt fem minuter och det är nära till allt. Hon byter om hemma.

– Jag har hört talas om att kvinnor har egna bodar men det behövs inte hos oss.

Eftersom hon deltagit i flera konferenser som ElQvinnorna arrangerat vet hon att flera kvinnliga kollegor tycker att det är besvärligt med omklädning och toaletter.

– Allt är mindre hos oss och jag gillar det. Jag tror inte att jag skulle orka med att åka till de där jättebyggena som finns på sina ställen. Det blir för tjatigt att åka till samma ställe.

Att företaget är ganska litet och finns på en mindre ort tror hon är en förklaring till att hon slipper jargong och klotter. Hon har heller aldrig hört några kommentarer om att hon är lesbisk.

Ingen bryr sig om min sexuella läggning. Däremot kan det väl vara lite tuffare skämt ibland, men det stör inte mig och jag kan i så fall vara lika delaktig som någon annan.

Skulle det gå för långt säger hon dock ifrån. Vad som helst får inte passera. Samtidigt har hon upptäckt att det finns en osäkerhet hos manliga kollegor om vad hon kan. Det gäller inte elektrikerna på firman, men när de är ute på byggen kan det uppstå situationer.

– Då kan en snickare eller någon annan reagera. Det verkar alltid som de inte tror att jag kan tillräckligt mycket för att jag är tjej.

För att testa henne kan de börja använda facktermer eller så ställer de frågor rakt upp och ner "hur löser du det jobb som ska utföras".

– Problemet är att mina manliga kollegor inte får den typen av frågor. Och det är jättejobbigt.

Förhållningssättet skapar en osäkerhet hos henne. Inför vissa män är det helt enkelt svårt att visa svaghet. Det gäller att vara kaxig och stark. Bland de egna arbetskamraterna finns det några som hon inte skulle fråga om jobbet. Risken finns att de skrattar eller kommer med gliringar. Men det finns några som det inte känns så med. De svarar på frågor eller säger som det är – att de inte har några svar.

– Det där en skillnad mellan kvinnor och män, tror jag. Med kvinnor skulle jag aldrig känna den där osäkerheten. Det finns inte samma tävling mellan kvinnor som det finns mellan män.

Även om Linda trivs på sin nuvarande arbetsplats är hon besviken över lönen. Jämfört med alla andra manliga arbetskamrater är hennes lön flera tusen kronor lägre i månaden. Förklaringen hon fått är att hon har kortare erfarenhet och är mindre självgående.

– Men jag tycker att skillnaden är för stor. Så mycket sämre är inte jag och det är svårt att inte fundera över om skillnaden beror på att jag är kvinna.

Det är dock omöjligt att bevisa att någon form av lönediskriminering pågår. Om det fanns fler kvinnor i branschen skulle så mycket bli enklare. Att hävda att kvinnor kan mindre blir svårare om det finns fler kvinnor på arbetsplatsen. Dessutom skulle något annat hända. Men det är svårt att säga mer exakt vad som skulle förändras. För att locka fler kvinnor behövs sannolikt mer information i grundskolorna. Besök av kvinnliga elektriker till exempel. Om det hade funnits när hon gjorde sitt gymnasieval skulle det kunna ha inneburit elprogrammet istället för naturvetenskapliga programmet.

Hur länge Linda jobbar som elektriker vet hon inte. Kroppen håller, tror hon. Flera arbetskamrater är äldre och de visar inga tecken på att få så stora problem med kroppen att de måste sluta. Att jobba i ett mindre företag på en mindre ort, är nog det mest sannolika, tror hon.

– Jag skulle kunna vara en person som nöjer mig. Jag söker inte nya utmaningar. Eller så byter jag inriktning till vindkraftstekniker, säger hon och storskrattar.

Faktaruta:

Namn: Linda 
Ålder: 33 år
Bor: lägenhet i Borlänge
Jobbar som: serviceelektriker
Roligast med jobbet: mötet med alla människor
Tråkigast: när det blir enformigt och man gör samma sak hela tiden
Intressen: spelar hockey i Falu IF, har spelat bandy och har precis börjat med golf
Lön: lägre lön än alla andra killar jag jobbar med.