Karolina

Fram till 26-årsåldern var det ganska oklart vilket yrkesval Karolina skulle göra. Ströjobb på kaféer, restauranger, klädaffärer varvades i Stockholm där hon bor. Ofta var betalningen svart och det var svårt att få pengarna att räcka till hyra och mat. Gymnasiet hade Karro, som hon kallas, hoppat av, men efter att ha testat många tillfälliga jobb bestämde hon att det var dags för en utbildning. Efter lite efterforskningar insåg hon att elektriker tjänade bra. Dessutom var det brist på elektriker. Det var också ett yrke som skulle vara kvar under lång tid.

– Jag ville lära mig något som höll över tid, som inte skulle kräva en massa vidareutbildning och som inte skulle konkurreras ut.

Det blev en vuxenutbildning. I klassen var de 30 personer, varav fem var kvinnor. Men alla utom Karro och en till hoppade av utbildningen efter en tid. De manliga lärarna var inte speciellt uppmuntrande. En ellärare tyckte att hon var för svag för yrket.

– Jag fick tyst på honom genom att fråga varför han som avdankad elektriker ville vara lärare. I hans värld var kvinnliga elektriker otänkbart.

När utbildningen var klar var det dags att söka jobb som lärling. Hon fick ett jobb och insåg snart att det underläge som alla lärlingar är i när de kommer ut som färska elektriker var mycket värre för henne eftersom hon var kvinna. Handledaren förklarade sällan vad hon skulle göra men var snabb att kritisera när det blev fel.

– Några gånger var jag på väg att ge upp. Men det hade varit ett svaghetstecken. Man måste vara tuff i den här branschen.

Men när handledaren använde ett kränkande könsord mot henne fick hon nog och krävde att lagbasen hittade en annan handledare. Med en ny handledare blev det möjligt att avsluta lärlingstiden utan allt för mycket gnissel.

– När jag bestämde mig för att utbilda mig till elektriker visste jag att det var ett tufft jobb. Men med bra villkor och bra lön. Det jag inte kunde föreställa mig var hur en del män kan bete sig på arbetsplatserna. Det är faktiskt omöjligt att förbereda sig på.

Leva ut tabun

Före elektrikertiden – och under den – har hon haft många manliga vänner, utanför jobbet. De har alltid pratat och umgåtts på ett jämlikt sätt. Att höra män som var lika gamla som kompisarna säga saker som de aldrig skulle uttala var en märklig upplevelse.

– Det är som att de lever ut tabun och säger saker som de aldrig skulle säga utanför bygget. Och då menar jag riktigt grova saker.

Det handlar om allt från långtgående rasism, homofobi och sexism konstaterar hon. Någon kallas kärring för att orken tryter. Är någon trött förklaras det med att vederbörande har mens. Men det finns mycket värre uttryck. De är så grova att hon inte vill uttala dem. Det går helt enkelt inte.

– Det sorgliga och märkliga är att det som sägs inte skulle accepteras på andra arbetsplatser. Skulle en vuxen man säga det han säger på ett bygge i en affär eller på ett kontor skulle det bli ett fasligt liv. Alla skulle reagera.

Ett annat problem är klottret. På många toaletter möts besökaren av tecknade penisar, hakkors eller kvinnors underliv. Hur många och vilka som klottrar går inte att säga – ingen ger sig till känna. Däremot är det oftast bara några få som uttrycker sig sexistiskt och rasistiskt.

– Men på många byggen är det inte någon som säger ifrån. De får bara hålla på. Samtidigt finns det andra ställen där det inte förekommer och det är för att företaget och ledningen håller efter. Det går alltså att få bort.

Klotter

Hon har lärt sig vilka lagbasar som det går att lita på. Tydliga lagbasar kan få slut på nedsättande prat om de vill. Och företag som bestämmer sig kan se till att klotter tvättas bort och att det är rent och snyggt i bodar och gemensamma utrymmen. Ju renare det är och ju tydligare cheferna agerar, desto mindre jargong, konstaterar hon. En dag fick hon själv nog inne på en toalett. En av teckningarna på byggarbetsplatsens toalett handlade om henne. Teckningen föreställde en kvinna framåtlutad kvinna och under stod hennes namn.

– Någon av mina arbetskamrater på bygget hade skrivit det där. Andra hade sett det och inte gjort något och inte berättat för mig.

Hon lade ut bilden på Facebook och den uppmärksammades i flera tidningar. Inte bara i branschen utan också utanför. Klottret tvättades bort och Karro fick 2017 års Isabellestipendium. Det är skapat för att uppmuntra fler kvinnor att söka sig till byggsektorn. Några månader senare fick hon också Elektrikerförbundets pris "Årets Blåslampa".

Hur jargong och tilltal påverkas om fler kvinnor kommer in på arbetsplatserna är egentligen ointressant, anser hon. Det är inte fler kvinnor som ska påverka männen. De måste inse sitt eget ansvar – också de som är tysta och inte säger något.

– Alla måste fundera över vad de gör och granska sig själva. Vem är jag och vad kan och ska jag göra?

Grundinställningen måste vara nolltolerans mot sexuella trakasserier. Det finns inga förmildrande omständigheter, anser hon. Inställningen borde vara lika kompromisslös som när någon dricker på jobbet och har alkoholproblem.

– Då skickas man på rehabilitering. Samma sak borde gälla vid sexuella trakasserier. Om du har ett återkommande beteende där du nedvärderar människor måste du få hjälp. Någon form av genusrehabilitering.

Elektrikerförbundet borde till exempel ständigt påminna sina medlemmar om vad allas lika värde som är grundportalen i stadgarna egentligen betyder och innebär. Förbundet borde vara tydligare med det ansvar som männen har. Men företagen har också ett stort ansvar. De och arbetsgivarna underskattar lagbasarnas roll, anser hon. En tydlig lagbas får stopp på både prat och klotter. Det finns en tydlig hierarki på byggarbetsplatserna. Om en lagbas tydligt visar vad som inte är acceptabelt så följer alla efter. Men då krävs ett tydligt ledarskap. Priset för företag som gör fel blir högre.

– Jag tror att något håller på att hända. Uppmärksamheten är större om förhållandena på arbetsplatserna och det är bra.

För kvinnorna i branschen är det också viktigt att träffas och få möjlighet att vara i fred, anser hon. Egna omklädningsrum och toaletter är därför viktiga. Då får kvinnorna på bygget byta om i fred och slipper dela toaletter med de manliga arbetskamraterna. I början accepterade hon att byta om med män, när det inte fanns omklädningsrum för kvinnor. Men det har hon slutat med. Arbetsgivaren är enligt lag skyldig att på varje byggarbetsplats erbjuda eget rum för kvinnor. De ska inte tvingas byta om med män.

– Saknas omklädningsrum byter jag inte om utan sitter i mina privata kläder tills de har fixat något.

Liksom många andra kvinnor i elbranschen tycker hon att kvinnonätverket och den slutna Facebooksidan är bra. Samma sak gäller kvinnokonferenserna. Kvinnor i branschen har gemensamma erfarenheter som alltid är bra att dela.

– Det bästa vore om vi var fler kvinnor ute på arbetsplatserna. Då skulle vi kunna ha samma gemenskap i bodarna som vi har på kvinnokonferenserna.

Därför hoppas hon att fler kvinnor söker sig till branschen. Med fler kvinnliga arbetskamrater skulle det finnas kollegor att anförtro sig till. Och trots kritiken mot det som inte fungerar skulle hon rekommendera kvinnor att bli elektriker. Det är ett bra jobb med betydligt bättre arbetstider, lön och villkor än många andra yrken. Men stress och hets är på väg att förstöra det som är bra i branschen, anser hon. Marginalerna blir allt snävare. Tidigare uppstod ofta ett flöde i arbetet som var speciellt. Alla yrkesgrupper samarbetade mer eller mindre uttalat för att få jobbet att flyta på i en takt som passade alla och som gjorde att det de utförde höll hög kvalitet.

– Det där flödet är svårt att beskriva men väldigt häftigt att uppleva.

Faktaruta:

Namn: Karolina 
Ålder: 37 år
Jobbar som: Installationselektriker
Bor: i Stockholm
År i yrket: snart tio
Roligast med jobbet: koppla elcentraler, inte minst större centraler som tar flera dagar att få ihop
Tråkigast: dålig arbetsmiljö
Intressen: Jag syr dockor och lyssnar på musik. Funderar på att börja sälja dockorna.
Löneutveckling: jag har bättre lön än många andra. Har aldrig upplevt att jag fått mindre lön än mina manliga kollegor. Om något så är det tvärtom.