Jessica Forsberg

I grundskolan var hon "tjejig" enligt sin egen beskrivning. De flesta framtida yrkesvalen hon funderade över var sådana som främst kvinnor hade. Tanken var att studera vidare på universitet efter gymnasiet. Men efter studenten var skoltröttheten enorm. Det var otänkbart att gå vidare med studier och istället tog Jessica jobb som personlig assistent som en tillfällig lösning. Men tiden gick och hon fortsatte. Efter fyra, fem år i jobbet blev hon gravid fick dottern Angeline. Relationen med dotterns pappa strulade och de flyttade isär.

– Jag bestämde mig för att börja plugga. Det var dags att göra något annat.

Efter åren som personlig assistent kändes det logiskt att studera till sjuksköterska. Det långsiktiga målet var barnmorska. Studierna var jobbiga, hon var ensamstående mamma och hade långa resor mellan huset på landet och Umeå där skolan låg. Hon fick sömnsvårigheter, tappade minnet och blev allt tröttare. En läkare var tydlig. Hon hade gått in i väggen och skulle sjukskrivas. Studierna sattes på paus medan återhämtningen skedde. Men det tog längre tid än de sex månader hon tänkt sig.

– När det var dags att börja igen efter ett år insåg jag att drömmen om att bli barnmorska var borta. Jag hade fått nog av att vårda andra. Dessutom visste jag ju att arbetstiderna i vården var jobbiga och att lönen var ganska låg.

Som personlig assistent hade hon levt med att hela tiden anpassa sig till någon annan. Nu ville hon klara sig själv och vara mer självständig. Frågan var bara vilket yrke som erbjöd sådana förutsättningar och samtidigt bra arbetstider och lön. En ny man hade kommit in i hennes liv som var rörmokare. Han tyckte att hon skulle pröva på byggbranschen.

– Först sa jag nej, men så började jag undersöka vilka yrken som fanns och tyckte att elektriker lät spännande.

Hon sökte en vuxenutbildning och kom in.

– Oj vad nervös jag var första dagen!

Bra lärare

Drygt 29 år gammal började hon kursen. Av sammantaget tio elever var hon enda kvinnan. Redan från början hade hon bestämt sig för att vara bland de bästa i skolan. Det skulle inte märkas att hon aldrig hade hanterat verktyg och el. Beslutet fullföljdes och allt gick bra.

– Jag kom in bra i klassen, alla var trevliga och läraren superbra och stöttande.

Praktiken gick också bra och alla kollegor var trevliga. När utbildningen var avklarad 13 månader senare var det julhelg. De företag hon sökte jobb på hade inga just då. I väntan på ett fast jobb fick det bli bemanningsföretag. Men efter fyra månader gick allt i lås. Hon fick jobb och kunde börja sin lärlingstid.

– Det känns så länge sedan, men det är det inte. Jag började där 2015 och har varit kvar på samma företag sedan dess och stormtrivs.

Jessica är liten och smal. Men hon använder inte mer hjälpmedel än någon annan, hävdar hon. Ibland får hon hjälp med när något är allt för tungt. Det är en hjälp som hon kan återgälda genom att använda sin litenhet.

– Mina händer är mycket mindre och mina armar mycket smalare än de andras så när något pilligt ska göras kan jag hjälpa dem.

På den nuvarande arbetsplatsen, en skola ska renoveras i Umeå, finns det en bod som kvinnorna som jobbar där använder. Det är inte alltid som den möjligheten erbjuds, men det är bra när företagen ser till att kvinnor får en egen bod.
Bäst är det att kvinnorna har en egen toalett.

– Jag vet inte varför det blir så, men killarnas toaletter blir alltid smutsigare än vår.

På väg till matrummet passerar hon de manliga arbetskamraternas omklädningsrum. Det gör inte så mycket, ingen har sagt något om det på arbetsplatsen.

– Att ha egen omklädning är bra, men det går att klä om med killarna också. Jag brukar tänka att det är som att ha bikini på sig när jag står i underkläderna.

Städskrubb

På några tidigare arbetsplatser har hon blivit erbjuden att klä om i en städskrubb för att få enskildhet. Men det känns inte bra.

– De gånger det har hänt har jag kollat om det är ok att klä om med killarna. Det känns bättre än att stå i en städskrubb och de har sagt ja varje gång.

Ytterst få gånger har hon känt sig utsatt för att hon är kvinna. Exemplen beskriver hon som fjuttiga jämfört med vad andra kvinnor har berättat.

– Det kan handla om kommentarer när det är dags för kaffe, att det är jag som ska göra det. Ibland känns det som de där kommentarerna fälls för att jag ska reagera, att de som säger så vill ha i gång något. Och då är jag tyst, liksom i protest, säger hon och skrattar.

Grovt och sexistiskt språkbruk är inte ovanligt, men det är inte riktat mot henne. Och ibland använder hon själv könsord istället för att svära, även om hon försöker tänka sig för. Precis i början av anställningen var det en målare som beklagade hennes yrkesval.

– Vad ska du här att göra sa han, och så rätt ledsen ut. Det är tufft här, sa han.

Under ett ögonblick blev hon fundersam, men bestämde sig för att det han sa handlade om honom. Att han kanske var trött på jobbet eller branschen. Men det skulle inte påverka henne. Yrkesvalet var gjort. Sedan första jobbet för tre år sedan har mycket blivit bättre. Klotter förekommer visserligen, främst i hissarna. Det kan vara penisar eller underliv som tecknas runt kvisthål i träväggar.

– Det är mindre klotter och jag får känslan av att företagen håller efter mer. Det kanske har blivit hårdare regler.

Varför hon upplever att arbetsmiljön och kollegorna är bra samtidigt som andra kvinnor i byggbranschen har helt andra upplevelser kan hon inte förklara. Men genom träffarna i ElQvinnorna vet hon att det finns många kvinnor som har negativa upplevelser. Och de måste få ett slut. Arbetsgivare och fack måste jobba hårdare med att förbättra arbetsmiljön i byggbranschen, anser hon. Något måste ske som gör att de som uttalar sig kränkande förstår vad de gör och säger.

– Det räcker inte med att skicka ut några broschyrer. Någon form av utbildning måste ske. Dessutom måste företagen vara tydliga med vilka krav de ställer på de anställda. Alla är skyldiga att bidra till en bra arbetsmiljö.

Själv har hon svårt att säga ifrån, även om det sker ibland. Att läxa upp andra är svårt.

– Jag blir stressad, är nog ganska konflikträdd. Men alla borde säga ifrån.

Om fler kvinnor blir elektriker påverkas arbetsmiljön positivt, tror hon. Men unga tjejer behöver sannolikt mer utförlig information om vad olika mansdominerade jobb innebär. Elektrikerjobbet är varierat och kräver inte råstyrka som många unga tjejer kanske tror. Samtidigt är det svårt att beskriva jobbet, tycker hon.

– Den enkla beskrivningen är att vi drar kablar och sätter dosor. Det låter ju faktiskt inte speciellt intressant. Men det är det för att mycket annat av det vi gör innehåller tekniska moment.

Att återvända till vården finns inte på Jessica Forsbergs karta.

– I mitt förra jobb var det alltid någon som stod bakom ryggen och sa åt mig vad jag skulle göra. Så är det inte nu. Jag kommer aldrig att gå tillbaka.

Framtiden

Däremot funderar hon över framtiden. Många äldre kollegor har problem med sina kroppar. Det dagliga jobbet är kanske inte alltid är tungt men statiska och obekväma arbetsställningar tar ut sin rätt. Det gör ont på flera ställen och många verkar förutsätta att de inte kommer att klara av att jobba fram till pensioneringen. Därför kan det vara smart att vidareutbilda sig för att kunna ta mindre slitsamma jobb i framtiden, anser hon. En utbildning till elteknikingenjör skulle vara en möjlighet.

– Det jag vet är att jag inte vill lämna branschen och då är det ett bra alternativ.

Faktaruta:

Namn: Jessica 
Ålder: 34 år
Familj: en fästman Joakim och dottern Angeline som är 10 år
Bor: lägenhet i Umeå
Jobbar som: installationselektriker
Roligast: ingen dag är den andra lik
Tråkigast: ibland är man så slut, inte främst fysiskt utan mer psykiskt av stress och mycket ljud och det kanske har strulat
Intressen: åker gärna bräda på vintern. Tycker mycket om att resa, var senast i Australien. Gillar också gamla amerikanska bilar. Har ingen just nu men gillar att köra dem.
Lön: har samma lön som mina manliga kollegor med samma erfarenhet