Emilie

Det är svårt att tänka sig en person som är mer positivt inställd till sitt yrke än Emilie. När hon ska berätta om sitt jobb lyser hon upp.

– Jag har hittat rätt helt enkelt, det finns ingenting annat jag skulle vilja göra, säger hon.

Det är fredag och hon slutar tidigt. Av de 39 villorna som byggs i Sturefors utanför Linköping återstår åtta att göra klart. Hon är ensam elektriker på bygget och jobbar helt självständigt.

– Jag trivs med att ha egen kontroll och att kunna bestämma vad jag ska göra.

Att ha kunskap om hur el fungerar och ska hanteras är något som gör henne stolt. I motsats till många andra vet hon och kollegorna hur svag- och starkström fungerar. Vad som är farligt och vad som inte är det. En enda gång hittills har hon fått en riktig stöt. Den gick mellan fingrarna.

– Det var obehagligt men inte mer. Men hade strömmen gått genom hjärtat hade det kunna gå riktigt illa. Jag är nöjd med att inte jobba med starkare ström än hushållselen.

Det som är allra bäst med att vara installationselektriker på byggen är att jobbet resulterar i något som blir vackert. Ledningarna som dras ska synas så lite som möjligt, de möjliggör i sin tur att snygga ljuskällor kan sättas upp. När jobbet är färdigt njuter hon av att gå runt och kontrollera att allt fungerar.

– Det blir så snyggt! Och jobbet är så varierat.

Visste tidigt

Redan i tioårsåldern hävdade Emilie att hon visste vad hon skulle bli. När en lärare frågade blev svaret elektriker. Hur det kom sig kan hon inte förklara. Ingen av föräldrarna eller i släkten i övrigt hade gjort samma yrkesval. De flesta var inte hantverkare utan tjänstemän. Men när det var dags att välja gymnasieutbildning var det el- och energiprogrammet Emilie valde. Förvåningen var stor i omgivningen med hennes betyg – hon var en av de bästa i klassen och hade i stort sett högsta betyg i alla ämnen – trodde alla att universitetsstudier var det som väntade efter gymnasiet. Visserligen såg hon till att framtida universitetsstudier skulle vara möjliga. I Örebro, där Emilies mamma bodde, fanns nämligen ett elprogram med två val. Det ena hade en yrkesprofil och det andra en studieförberedande profil. De som valde den inriktningen utbildade sig till elektriker och pluggade samtidigt andra ämnen som innebar att de kunde söka vidare till universitet och högskola om de ville efter gymnasiet.

– Det var ett ganska stort steg. Jag hade bott hos pappa i Söderköping och flyttade till mamma i Örebro. Där kände jag inte någon.

Att hon skulle vara ensam tjej i klassen hade hon räknat med. Och så blev det. De 23 klasskamraterna var alla killar. I början förhöll sig alla lite trevande till varandra. Ingen kände någon. Men snart började killarna lära känna varandra. Under rasterna satt de och pratade i samlingsrummet. Emilie gick till sitt omklädningsrum där hon var ensam. För att ha någon att prata med ringde hon bästa tjejkompisen i Linköping. Killarna började umgås på fritiden och mycket handlade om att festa.

– Lite hårdraget kan man säga att de mellan måndag och onsdag pratade om hur fulla de hade varit i helgen. Och dagarna före helgen pratade de om hur fulla de skulle bli.

Hade hon velat skulle hon säkert kunna deltagit i festandet. Men det ville hon inte. Att dricka sig full var inget som lockade.

– I början var det få som hade flickvänner, så förutom festandet pratade de om vilka som fått med sig tjejer hem.

Jätteledsen

Killarna pratade sex med varandra men riktade inte några sexistiska skämt mot henne. Men känslan av att vara utesluten och exkluderad blev starkare och starkare. Vid en sen lunch blev det väldigt uppenbart att hon var utanför. Matsalen var helt tom när hennes klass skulle äta. Av en slump råkade Emilie ta mat först. Hon brukade sitta för sig själv eller med några andra tjejer. Men den här gången valde hon ett större bord så att alla killar fick plats där. I den tomma matsalen valde de ett annat bord.

– Då blev jag jätte- jätteledsen och gick pratade med en lärare som jag hade bra kontakt med. Hon skickade mig till en kurator och dit fick jag gå en gång i månaden.

Trots ensamheten funderade hon aldrig på att hoppa av. Däremot var stödet viktigt och sannolikt avgörande. Att killarna inte fick någon kritik eller uppmaning att inkludera henne reflekterade hon inte över. Det faktum att hon var en de bästa i klassen i alla teoretiska ämnen gjorde det inte lättare att bli inkluderad, tror hon. Men i tvåan blev det ändå lite bättre.

– Vi började spela kort och då valde jag att vara med. Och många av killarna blev också mindre enkelspåriga. Det gick att prata om olika saker.

Redan vid sportlovet i trean visste hon att ett fast jobb väntade efter skolavslutningen. Företaget som hon praktiserade på ville anställa henne. Det var en befrielse att veta att ett jobb väntade. Men efter några år kändes det ändå väl ensamt i Örebro, kompisarna fanns i Linköping. Företaget hon arbetade på hade ett ledigt elektrikerjobb i Linköping. Hon sökte och fick jobbet.

– Jobbet handlade om larm på universitetssjukhuset och var både kul och intressant.

Efter en månad fick hon lägenhet. Jobbet var bra och det var skönt att vara tillbaka hos invanda kompisar. Men efter några år började hon längta efter vad hon beskriver som "riktiga" elen.

– Jag ville ut på byggen och jobba med installation.

Omklädning med killarna

Byggnationen av de 39 villorna i Sturefors var perfekt. I början var de två elektriker som installerade el, men sedan en tid tillbaka sköter hon jobbet själv. Och stormtrivs. Hon byter om tillsammans med de andra yrkesgrupperna på bygget. Egen bod vill hon inte ha.

– Ovanpå bh:n har jag ett linne och då tycker jag att det är helt ok att byta om med killarna. Om man inte gör det missar man allt kul snack. Det blir svårare att lära känna sina arbetskamrater.

Nu vet hon vem som tränar efter jobbet och vem som har små barn som väntar där hemma. Några gånger har hon fått höra sexistiska skämt riktade mot henne.

– En så löjlig sak som att jag smörjer in mina händer med handkräm kan inte en äldre gubbe låta bli att kommentera med anspelningar på sex. Det är så lågt och dumt. Men han säger å andra sidan så mycket annat dumt. Ingen orkar liksom protestera längre.

Att männen använder kvinnonedsättande ord för att kritisera varandra tycker hon är jobbigt, obegripligt och irriterande. Uttryck som "hora" och "fitta" kan användas när någon är irriterad. Och om någon anses långsam eller sjuklig är det inte ovanligt att fråga om vederbörande har mens. Ofta försöker Emilie inte reagera på det som sägs. Men av och till är det svårt.

– Häromdagen fick jag spel när en kille som var sjuk anklagades för att ha mens. Vid maten sa jag ifrån att jag inte accepterar det språkbruket. Det var dödstyst. Ingen sa något alls. Men jag tror det dröjer innan de använder det igen, säger hon och skrattar.

Några få

Även om hon insett att egna protester ger resultat, är hon inte övertygad om att #metookampanjen är rakt igenom positiv. I kampanjen framställs det som om nästan alla män är förtryckare och drar sexistiska skämt, tycker hon.

– Men så är det inte. Det handlar om några få, tror jag. Och jag tror att man måste få dem som gör det att fatta att det de gör kan drabba deras fruar, döttrar, barnbarn. Det är först då de kommer att ändra sig. De reflekterar inte över vad de gör och man måste få dem att göra det.

För att en förändring ska ske måste många protestera samtidigt, tror hon. Inte minst män. För det finns många män som tycker att jargongen inom byggbranschen är jobbig men som inte tar strid.

– Enskilda kvinnor kan inte ta striden. Ett sätt att få till en förändring är om männen fick klart för sig att deras sätt att prata aldrig skulle accepteras på merparten av landets arbetsplatser. Det som sägs på en byggarbetsplats skulle uppfattas som väldigt fördomsfullt och sexistiskt på en bank eller på ett kontor.

Att fler kvinnor behövs i byggbranschen råder ingen tvekan om, anser hon. Men risken är att de unga kvinnor som eventuellt funderar på en utbildning i branschen nu blir avskräckta. Uppmärksamheten kring #metoo kan därmed leda till ett tillfälligt bakslag i försöken att rekrytera fler kvinnor till branschen. Samtidigt är det bra att kvinnorna i branschen har ett eget forum genom ElQvinnorna. Däremot har hon själv inte deltagit i någon av kvinnokonferenserna. En förklaring är att de sker med övernattning och hon vill gärna inte vara borta hemifrån. En annan är att hon inte alltid känner sig delaktig i det de kvinnliga elektrikerna uppmärksammar.

– Även om jag har några få egna upplevelser av att äldre gubbar har betett sig illa så är det så mycket annat som händer på en arbetsplats. Jag vill inte att det här ska leda till en form av manshat. Men det är svårt att säga om man är med kvinnor.

Egentligen borde Emilie studera på universitetet vid det här laget. Tanken var att inleda studier när hon var fullbetald som elektriker. Men när det skedde, för några år sedan, upptäckte hon att jobb var mer lockande.

– Kanske pluggar jag vidare, kanske inte. Just nu känns det i alla fall inte aktuellt. Jobbet är för kul.

Faktaruta:

Namn: Emilie 
Ålder: 24 år
Bor: i Linköping
Familj: sambon Johan
År i yrket: 4,5 år
Jobbar som: installationselektriker
Roligast med jobbet: att se uppskattningen hos folk när man lyckas uppfylla deras förväntningar eller löser problem åt dem
Tråkigast: när man jobbar på byggen måste arbetet anpassas till vädret. Det betyder i praktiken att man ofta får jobba utomhus när det är kallt och inomhus när det är varmt
Intressen: socialdans, cykling och musik
Lön: har i stort sett samma lön som de som har jobbat lika länge som jag. Min lön är inte lägre för att jag är kvinna.