Cia

Vägen till el- och energiprogrammet blev lite omständlig för Cia. Hon bodde i Uddevalla men ville gå en gymnasieutbildning i Göteborg som hade möjliggjort den stora drömmen att gå till sjöss och bli matros. Men föräldrarna tyckte att hon var för ung för att flytta iväg själv. Utbildningen skulle alltså ske i Uddevalla. För att underlätta valen tog hennes pappa med henne till yrkesgymnasiet.

– Jag funderade på att bli målare, men lärarna vi träffade sade att det inte var bra att som tjej att utsätta sig för alla medel om man ville skaffa barn. Och snickare tyckte andra lärare jag pratade med var för tungt.

Det blev el- och energiprogrammet istället. Att hon skulle vara en av få tjejer på utbildningen funderade hon inte över en sekund. I Cia värld har tjejkompisar inte varit vanliga, vännerna har alltid varit främst killar. Drömmen om att jobba med båtar släppte hon inte under den då tvååriga utbildningen. När en killkompis tipsade om att det fanns en vidareutbildning på ett år till marinelektriker tvekade hon inte. Utbildningen skedde i Valdemarsvik och alla som inte kom från orten bodde på elevhem. De var 28 killar och två tjejer som bodde ihop. Och det var toppen.

– Så kul vi hade! Plugget blev kanske lidande lite, men det gjorde inget. Och aldrig, aldrig att det var något problem med killarna. Tvärtom. När vi var ute hade de stenkoll på mig och liksom vaktade mig.

Det tredje året gick fort och snart var det dags att söka jobb. Under de båda utbildningarna hade hon praktiserat på stadsteatern i Göteborg som ljustekniker och på ett båtvarv. Helst ville hon fortsätta som ljustekniker men för att få jobb krävdes ytterligare utbildning och för att komma in på utbildningen krävdes yrkeserfarenhet. Andra eljobb var svåra att få eftersom konjunkturen var svag. Men hon flyttade till Göteborg och jobbade på McDonalds.

– Jag vet inte hur det gick till men jag tror att båtvarvet jag praktiserat på fick någon form av arbetsmarknadspolitiskt bidrag för att anställa mig. Det var så jag började där men sen fick jag fast anställning.

Jobbet gick ut på att serva fritidsbåtar, men inte vilka båtar som helst utan mest lyxbåtar. Kändisar och förmöget folk kom och gick på varvet. Vilka de var vägrar hon säga något om.

– Men det var märkligt ibland. Jag gick genom köpcentret som heter Nordstan för att komma till varvet. Då, tidigt på morgonen passerade man alla hemlösa som låg och sov där. Och kom över på andra sidan till de där jättebåtarna som kostade 15 – 20 miljoner och som var leksaker för de rika.

Vägrade fortsätta

Vid ett tillfälle ifrågasatte en av kunderna om hon verkligen klarade av jobbet. En högtryckstvätt användes och hon fick kämpa hårt för att hålla emot trycket. "Lilla gumman, klarar du verkligen det där?", sade kunden.

– Jag släppte allt och gick in till chefen och sa att jag vägrade jobba så länge kunden fanns i lokalen. Det var tonfallet som gjorde mig vansinnig.

Men det var inte den händelsen som fick Cia att fundera på att byta jobb. Hon tyckte att användandet av kemikalier började kännas jobbigt och att hon inte fick lön i förhållande till vad hon uträttade. Hon bestämde sig för att komplettera utbildningen så att hon kunde söka till högskolan. Men när utbildningen på den kommunala vuxenskolan var avklarad var det inte fortsatta studier som kändes mest aktuellt utan ett jobb. Att jobba med blommor och grönsaker har alltid funnits som ett alternativ.

– Jag sökte några jobb. Men insåg snart att jag skulle få jobba mer och på betydligt konstigare tider och ändå få sämre lön än om jag tog jobb som elektriker. Så det blev bredbandsinstallatör istället.

Jobbet och arbetskamraterna i Göteborg var toppen. Hon stormtrivdes. Jargonen på arbetsplatsen kunde visserligen vara ganska tuff med en hel del skämt "under bältet" som hon säger.

– Det är rätt kul med sådana skämt om de inte är personligt riktade mot någon.

Efter en flytt till Tjörn blev pendlandet till Göteborg lite väl långt och det var dags att söka ett nytt jobb. Och för första gången någonsin kände hon att stället hon sökte jobb på var fel. Det blev uppenbart att hon var enda kvinnan bland dem som intervjuade henne.

– Vad det var jag kände kan jag inte förklara. Men jag hade en stark känsla av att det där jobbet skulle jag inte ha. Och tack och lov ringde de och sade att en annan, kille, hade fått jobbet.

Uppmärksamhet

Det blev jobb som telemontör på ett annat företag i Stenungssund istället. Sedan dess har hon bytt företag – och stad. Nu är det Uddevalla som gäller. Oftast har jobbet handlat om installationer av datanät, telefoni eller fiber. Men också larm, passersystem och felsökning. Ibland har jobben utförts hos privatpersoner men jobb i byggen och industrier har varit minst lika vanligt. Kommenterar om att hon är kvinna är inte ovanliga.

– Inte minst när man är hos privatpersoner. Och det är klart att när 50:e personen säger "Oj, kommer det en tjej", kan man bli lite trött. Men jag försöker att alltid se det som något positivt.

Ytterst få gånger har kommentarerna varit nedsättande. Istället upplever hon att det handlar om en positiv nyfikenhet. Folk vill veta varför hon valt ett mansdominerat yrke och hur hon klarar jobbet. En gång besökte hon ett företag för att installera ett datanät och med sig hade hon en kollega som kunde mindre. Hon var ansvarig för jobbet. Ändå vände sig kunden konsekvent till honom.

– Jag gjorde inte så stor grej av det, men blev irriterad. Några dagar senare fick jag ett långt brev av honom. Samma brev hade också skickats till min chef. Han bad väldigt mycket om ursäkt och berättade att han trodde att jag var lärling.

Under hösten 2017 när diskussionen om #metoo var som hetast uppträdde en annan kund på ett liknande sätt. Han vände sig konsekvent till den yngre, manliga kollegan som kunde mindre och inte var ansvarig.

– Så tog vi lite rast och pratade om det som hände. Kunden underströk hur viktig #metoo var och att han hoppades att den skulle leda till förändringar. Att han själv några minuter tidigare betett sig fördomsfullt hade han ingen aning om.

Hon sade inget. Kunden hade ju ändå reflekterat och hade en riktig inställning, tänkte hon för sig själv.

– Jag reagerar faktiskt väldigt sällan, men ibland säger jag ifrån inte så mycket får min egen skull utan för att jag vet att andra tjejer kan tycka att det är jobbigt. Samtidigt har vi kvinnor ett eget ansvar också. Vi måste stå upp för oss själva.

Cia känner sig inte drabbad. Jargonger kan visserligen gå överstyr och enskilda individer kan gå för långt, något värre har hon inte varit med om. Men genom ElQvinnornas konferenser har hon insett att en del kvinnor har haft helt andra upplevelser.

Fast första gången hon skulle delta i en konferens, för 15 år sedan var det inte självklart att åka. Det kändes ointressant och märkligt att delta i en konferens där det bara fanns kvinnor. Efter mycket tjat från en kvinnlig kollega åkte hon.

– Jag trodde att jag skulle känna mig obekväm. Under alla år har jag ju undvikit typiska tjejträffar. Men så fel jag hade. Det var så häftigt att vara med andra kvinnor som visste vad man pratade om!

Blev engagerad

Sedan dess har hon engagerat sig i ElQvinnorna och är sedan flera år kontaktperson för nätverket i VK 10. Det fackliga engagemanget är viktigt, anser hon. Alla kvinnor som upplever att det är jobbigt att vara i de mansdominerade miljöerna behöver stöttning. Att driva kampanjer som renare toaletter, bort med klotter och bättre omklädningsrum är viktiga frågor. Men allra viktigast är att fler kvinnor kommer in i branschen. Hon är övertygad om att fler unga tjejer skulle välja elprogrammet om de visste vad jobbet gick ut på. Tydliga exempel behövs som beskriver bredden i yrket och alla fördelar – till exempel löner och villkor.

– En del tar bara fram det som är negativt i mansdominerade miljöer. Jag tycker vi ska göra tvärtom. Det mesta är bra. Dessutom är jag övertygad om att en förändring är på gång.

Ett fackligt specialintresse är arbetsmiljöfrågor och hon hoppas få ägna mer tid åt det i framtiden. I dag kallas hennes jobb för säkerhetstekniker. Det är inte speciellt tungt och kroppen borde därför hålla fram till pensionen, tror hon. Ändå är det inte säkert att hon fortsätter hela vägen som elektriker. Det kan finnas annat som ska utforskas, vad vet hon inte riktigt. Men oavsett vilken typ av jobb det blir i framtiden betraktar hon det som uteslutet att hon skulle välja kvinnodominerade arbetsplatser.

– Jag känner mig obekväm bland kvinnor. Jag kan inte läsa koderna och vet inte vad vi ska prata om.

Under lång tid hade hon inte några kvinnliga vänner alls. Nu finns det några – de flesta bland ElQvinnorna. Att känna sig lite ensam oavsett miljö är ett pris de får betala som väljer att befinna sig i en miljö där de är i minoritet, tror hon.

– Bland kvinnor känner jag mig ensam på ett sätt. Bland män är det på ett annat sätt. Jag är lite annorlunda men ändå med i gruppen på något vis.

Faktaruta:

Namn: Cia 
Ålder: 44 år
Bor: Uddevalla
Familj: sambo, två söner och två bonusbarn
Jobbar som: Säkerhetstekniker, låter märkvärdigare än vad det är
Roligast med jobbet: Att det är så varierande och fritt med ansvar
Tråkigast: vet inte, kanske att borra i betong
Intressen: trädgården, baka och något som kallas geocaching
Löneutveckling: på de flesta företag har jag haft samma lön som kollegorna