Camilla

I praktiken var det en förkylning som ledde till att Camilla blev elektriker. År 1984 skulle eleverna i hennes grundskola, som gick i åttan, välja praoplats. Hon var sjuk och när det var dags att välja några dagar senare fanns det bara några få platser kvar. En av dem var på en elfirma. Hon visste knappt vad elektriker gjorde, men tänkte att det kunde vara kul.

– En äldre elektriker tog hand om mig och lät mig göra en massa saker direkt, dra och skala kabel. Jag stormtrivdes!

Efter en vecka hade hon bestämt sig. Elektriker skulle hon bli, frågan var bara hur det gick till och vad som krävdes. För att få hjälp och information besökte hon studievägledaren. Han var måttligt engagerad och avrådde. Hon borde söka samhällsvetenskaplig linje istället. Men Camilla stod på sig. Hon ville ha svar och information.

– Till sist sa han: "I garderoben där borta kan det finnas lite material. Du kan ju gå dit och se om du hittar något".

Utan att han hjälpte till eller ens reste på sig rotade hon runt bland materialet och hittade en broschyr. Av den framgick att matematiken på programmet var avancerad – något som oroade henne eftersom hon valt den enklare varianten allmän matematik.

– Men jag gick till min mattelärare och frågade om han kunde hjälpa mig. Och det gjorde han. När jag klarat de ordinarie uppgifterna fick jag andra som var anpassade till elprogrammet.

Hur läraren fixade fram de nödvändiga uppgifterna vet hon inte. Men att de gjorde nytta blev uppenbart när det var dags att börja på utbildningen. Den avancerade matten var inte några problem. Lärarna var bra, de elva killarna som fanns i hennes klass var trevliga och utbildningen gick bra. På den tiden var elprogrammet tvåårigt. Det visade sig att det inte var helt lätt att få jobb när utbildningen var avklarad i slutet av 1980-talet. Men en artikel om hennes svårigheter att få jobb i
regionaltidningen Nerikes Allehanda underlättade. I artikeln beskrevs hur svårt de nybakade elektrikerna hade att få jobb eftersom konjunkturen försämrades. I artikeln konstaterades att hennes chanser knappast underlättades av att hon var kvinna.
Men när artikeln publicerats hörde flera arbetsgivare av sig och hon fick jobb. När lärlingsperioden var avklarad sökte hon ett nytt jobb på en gruvindustri.

– Vi elektriker hade varsina arbetsbänkar och vid killarnas hängde stora kalendrar som visade halvnakna kvinnor. Varje månad var det nya bröst som visades. Till sist blev jag innerligt trött på dem. Det blev jobbigt att se de där halvnakna kropparna.

Protester

Hon sa till kollegorna att hon inte tyckte om bilderna. "Men det är ju bara naturliga, nakna kroppar", blev svaret. En manlig kollegas fru hade tillgång till kalendrar där halvnakna män poserade. De spände musklerna och poserade med väl insmorda och brunbrända kroppar. En dag satte hon upp en kalender vid sin arbetsbänk. När kollegorna kom för att prata med henne vandrade blicken mellan kalendern och henne. De kunde inte låta bli att titta på de poserande männen. Till sist undrade de om hon inte kunde ta ner kalendern.

– Då svarade jag som de "det är ju bara naturligt". Först då insåg kollegorna vad jag upplevde med deras bilder. Och alla kalendrar försvann, säger hon och skrattar.

Att vara ensam kvinna bland män har annars varit ganska okomplicerat, anser hon. Jargongen är visserligen hård och ibland sexistisk, men hon har aldrig känt att något varit riktat mot henne personligen. Men det långa håret hade hon alltid under kepsen och smycken och smink använde hon inte på jobbet. Efter några år tröttnade hon på att jobba i industri och sökte sig till en installationsfirma. Det var roligare och mer varierat att bygga hus. Första taklagsfesten på nya jobbet började dock inte bra. De skulle åka båt och alla samlades på kajen. Hon hälsade och försökte prata med de hon stötte ihop med men blev förvånad över att så få svarade.

– Jag var på väg att bli jätteledsen och kände mig verkligen utstött. Tills en av mina arbetskamrater kom fram. Ingen hade känt igen mig med utsläppt hår och smink!

Även om jobbet ibland var tungt och innebar arbetsställningar som slet på kroppen, älskade hon jobbet som installationselektriker. Det var varierat, självständigt och med goda villkor. Så småningom träffade hon sin blivande man, också elektriker och hon blev gravid. Medan magen växte fortsatte hon att arbeta. Men det var inte helt enkelt. Första barnet kom för 16 år sedan och på den tiden fanns inga kläder som var anpassade till gravida kvinnor. Först utvidgades de ordinarie arbetsbyxorna med ett gummiband som fick bli längre och längre i midjan. När det inte räckte använde hon hängslen och dolde magen med en stor tröja.

På det nya företaget fanns en aktiv klubb och hon engagerade sig fackligt, blev efter några år klubbordförande och aktiv i avdelningsstyrelsen. Flera i avdelningsstyrelsen tyckte att det var dags för Camilla att delta i förbundets kvinnokonferenser. Själv var hon skeptisk.

– Men jag åkte. Första gången var det så märkligt att se så många kvinnor som var elektriker på samma ställe. Jag insåg att alla tyckte lika bra om jobbet som jag gjorde. Samtidigt insåg jag att vi hade flera gemensamma upplevelser som var skönt att dela.

Olika gränser

En gemensam upplevelse handlade om gränser, insåg hon. De nakna kvinnorna på kalendrarna hade inte varit så farliga till en början. Men känslan av frustration växte. Och efter att ha haft dem omkring sig i fyra år och försökt få kollegorna att ta ned dem fick hon nog och gick till motaktion.

– Men den där känslan av att uppnå en gräns var och är något alla kvinnor i nätverket vittnar om. För en del kan det räcka med en eller några dagar, för andra tar det längre tid. Men till sist måste man agera.

Hennes eget engagemang uppmuntrades i avdelningsstyrelsen och flera kollegor tyckte att hon skulle söka ombudsmannautbildningen. Något som först var helt otänkbart.

– Min identitet var elektriker. Om jag inte var det, vad skulle jag vara då? Det var otänkbart att göra något annat än det jag tyckte vara roligast – att jobba som installationselektriker.

Men efter några år insåg hon att ombudsmannen i Örebro var på väg mot pension. Att efterträda honom kändes plötsligen som en attraktiv möjlighet. Hon gick ombudsmannakursen, sökte jobbet och fick det 2004.

– I början var det jättejobbigt. En av finesserna med att vara installationselektriker är att man gör något färdigt. Börjar från början och sen, efter massor med jobb står ett hus klart. Man tänder lamporna, det är ljust och snyggt. Som ombudsman blir man aldrig klar.

Ombudsmannajobbet handlar om att företräda medlemmarna. I en löneförhandling, i ett arbetsmiljöärende eller något annat. Alla medlemmar har rätt till samma stöd från ombudsmännen, oavsett om de är män eller kvinnor, understryker hon.

– Jag tycker att det är viktigt att se alla som enskilda individer. Inte som män eller kvinnor. Alla är olika. Men sen finns det mycket man kan göra för att underlätta och förbättra – till exempel för kvinnor.

Jargongen på byggarbetsplatser fascinerar henne. Många gånger har hon funderat över varför män som utanför arbetsplatserna beter sig som vem som helst använder ett helt annat språk på jobbet. Några få tillåts bete sig på ett sätt som drabbar alla andra, oavsett om det är kvinnor eller män.

– Grovt språkbruk, rasistiskt och sexistiskt borde vara något som cheferna sätter stopp för. Men de flesta är konflikträdda. Det här borde vara möjligt att ändra på.

Ändrade bodar

En viktig symbolisk handling skulle kunna vara att göra om helt i byggbodarna, tror hon. När hon arbetade på byggen valde hon att klä om på samma ställe som männen. Ofta upplevde hon att de manliga arbetskamraterna tyckte det var jobbigare än vad hon själv gjorde.

– Varför ska vi, kvinnor och män, tvingas klä om tillsammans? Vi har en professionell relation och borde ha rätt till att klä om i enskildhet – oavsett kön.

Camilla understryker flera gånger att hennes engagemang inte främst handlar om att hon är kvinna. I första hand är hon en elektriker som blivit ombudsman och som företräder alla medlemmar. Men helt okomplicerat är det ändå inte att vara ensam kvinna bland många män. För en tid sedan såg hon och maken filmen the Danish Girl. Den handlar om en man som vill bli kvinna och som i väntan på könskorrigering klär ut sig till kvinna. När de sett filmen diskuterade Camilla och hennes man hur det skulle vara att klä ut sig till någon annan. Maken konstaterade att han hade svårt att tänka sig att ta på sig kvinnokläder.

– Och då kom jag på att det är ju precis vad jag gjort i mitt arbetsliv som elektriker. För att få respekt har jag tagit bort mig själv som kvinna.

Men det betyder inte att hår i kepsen, bylsiga kläder och avsaknaden av smink och smycken är något negativt.

– Inte alls. Jag tycker faktiskt att det är rätt skönt!

Namn: Camilla 
Ålder: 48 år
Bor: Örebro
Familj: mannen Michael (som också är elektriker) och två söner Joel och Hampus som går elprogrammet på gymnasiet för att bli elektriker
År i yrket: 15 år som elektriker och 15 år som ombudsman
Jobbar som: ombudsman idag och tidigare installationselektriker
Roligast med jobben: som elektriker att få göra en bra installation och bli färdig, som ombudsman är det alla möten
Tråkigast med jobben: som elektriker stressen i jobbet, som ombudsman konflikterna och att man aldrig känner sig färdig
Intresse: är intresserad av och utbildad i alternativ medicin, gillar också att resa
Lön som elektriker: har alltid haft lika lön för lika arbete